”En skiva som talar men inte skriker”

Mannabarn – Eivør Pálsdóttir

Rubriken är sista raden av en sorts flödesskrivning som jag skrev om Mannabarn under de första dagarna jag ägde den, med åtanke om att eventuellt använda den senare att skriva en recension i svenska under mitt sista år på gymnasiet. Idén föll på att vi var tvungna att skriva en recension av en bok, men på det här sättet kom anteckningarna till användning trots allt.

Skivan börjar lugnt och första låtarna sätter an tonen perfekt inför fortsättningen. Låtföljden känns naturlig och välplanerad med en tydlig röd tråd. De låtar som från början satte sig direkt ger med sig för de låtar som det krävs mer inlyssningstid till, och på så sätt tycker jag att det är en mycket komplett skiva som jag skulle vilja placera i den djupare delen av genren folkpop. Det kan tyckas vara ganska snålt att ge ut en skiva med bara tio spår och drygt femtio minuters speltid, men skivan är såpass bra gjord att jag inte direkt saknar några extra spår, och särskilt inte tre stycken utfyllnadsspår, så jag vill egentligen inte sätta upp det på minuskontot. Som det är nu håller alla låtarna hög nivå även om det finns spår som jag tröttnar på relativt snabbt, som till exempel "Tu Ert Alt".

Eivør är en artist som verkligen använder rösten som instrument och leker runt även om texterna är allvarliga, stundtals tunga. Och det är svårt att värja sig. Den ser ofarlig ut när den ligger i sitt fodral på mitt hemtrevligt stökiga soffbord, men så fort jag sätter den i cd-spelaren så anfaller den med full kraft. Jag begriper inte riktigt hur hon bär sig åt men Mannabarn är en skiva som kryper in under skinnet på ett sätt som jag definitivt inte hade förväntat mig innan. Med till synes enkla medel sveper den in mig i en annan värld, eller det som finns runt, utanför vår, och ställer mig på sidan för en knappt femtio minuter lång betraktelse av den. I här ligger en intressant konflikt, för samtidigt som skivan känns som sorts utomstående betraktelse av världen så känns den på samma gång väldigt jordnära, väldigt fast förankrad. Det här är inte alls någon New Age-skit, det här är ren konst!

Det finns en fullständigt okonstlad livsglädje i de enkla texterna, som handlar om det enkla och det svåra, om kärlek, om vilja, om rädsla. Sångerna känns framförallt otroligt bra komponerade med precis rätt instrument och hamnar rätt även i balansgången om när dra på och när förenkla. Skivan är egentligen ett litet mästerverk, en skiva att både skratta, gråta och bli berörd av och efter en djuplyssning av den känner jag mig lite klokare, lite vuxnare. Och har fyllt på med livsenergi.

Tre nyckelord om Mannabarn:
Kraftfullt, personligt, jordnära

Tre bästa låtarna enligt mig:
Flykrur I Vindi, Dansins harri, och Myrkursins Náoi.

Gå in på Eivørs myspace-sida för att höra några låtar från Mannabarn.

”Ein oreygur, sum so gjarna vil,
men er bara als ikki til“

Citatet ovan är hämtat från låten ”Flykrur I Vindi”, näst sista låten på Mannabarn.